Psykiatrisk diagnostik
Psykiatrisk diagnostik på 3 minuter
Det första man kan säga om psykiatrisk diagnostik är att den uttalar sig inte om det som kallas etiologi, det vill säga orsaken till tillståndet. Det finns heller inga blodprover eller hjärnavbildning som entydigt kan peka ut en diagnos. Utan det vi utgår ifrån är kriterier som finns beskrivna i en manual. Uppfylls vissa kriterier kan en diagnos sägas vara uppfylld. Och de här diagnoserna är specifika och definierade. I verkligheten kan det här dock vara ganska svårt att avgöra. Tillstånden överlappar varandra och uppfyller man en diagnos är det inte ovanligt att man uppfyller fler. Dessutom är den individuella historien alltid mer komplex än att den kan sammanfattas genom en diagnoskod.
Så det finns brister med det här systemet, och det arbetas också på alternativa system. Men trots det så kan systemet ändå vara meningsfullt för det tillåter viktig kommunikation mellan vårdgivare och det möjliggör forskning. Och gällande den enskilda patienten så måste man oavsett alltid försöka förstå dennes unika historia och omständigheter för att kunna gå vidare på bästa sätt.
Psykiatrisk diagnostik handlar om bedömningar och för att kunna göra dem använder man sig av patientens egen berättelse och bakgrund, man kan lyssna in anhöriga, göra vissa typer av tester osv. Och sen använder sig klinikern av sin kunskap och erfarenhet för att göra en samlad bedömning, utifrån de här diagnoskriterierna. Och hur de här kriterierna fungerar ser lite olika ut beroende på diagnos, men övergripande kan man säga att de brukar innehålla några saker:
Till att börja med, symtom. Koncentrationssvårigheter kan tex vara ett symtom vid depression, men också vid PTSD, ADHD eller generaliserad ångest. Därför letar man ofta efter en viss symtomkonstellation.
Sen har vi, det vi kan kalla funktionsnedsättningskriteriet. Det vill säga det räcker inte bara med att ha symtom, symtomen måste också skapa ett lidande och en försämrad funktion i livet, alltså att det blir svårare att sköta arbete, relationer osv. Och det sista kan vi kalla differentialdiagnostik. För att landa i en diagnos så vill vi kunna säga att att den här diagnosen är den bästa beskrivningen av symtomen och den tillhörande funktionsnedsättningen. Och för att veta det, vill vi dels utesluta andra psykiatriska diagnoser, men vi vill också veta att de observerade symtomen inte beror på nån neurologisk sjukdom, eller problem med sköldkörteln, eller att patienten lever helt på Coca-Cola och inte sover om nätterna. Därför kan man säga att diagnostik är lika med (=) differentialdiagnostik.
Slutligen kan man säga att vad som blir en diagnos, vad som betraktas som funktionsnedsättning osv. är ofrånkomligt förknippat med det samhälle vi lever i. Och vilka diagnoser som för närvarande ställs mest kan bero på en mängd saker, från olika typer av strömningar till vilka behandlingar som finns tillgängliga. På grund av det här så är olika filosofiska och politiska aspekter ständigt sammanflätade med de psykologiska och medicinska. Man kan tycka att det här gör det stökigt. Men man kan också tycka att det gör det spännande.
OM PSYKOLOGI PÅ 3 MINUTER
Leo Hallerstam introducerar olika områden inom psykologins värld. I en serie filmer behandlas allt ifrån evolution till psykoanalys på ett kärnfullt sätt. Myter nyanseras, okänd fakta förmedlas och komplexa ämnen förklaras pedagogiskt.